På en rast för länge sedan pratade jag, en annan kollega och en elev om vem som var hens favoritfotbollsspelare. Trots att jag är fotbollsintresserad kunde jag inte gissa vem det var hen menade. Jag visste att det inte var Zlatan eller Messi, några av mina egna favoriter.
Till sist fick jag svaret Neymar.. såklart!
Vi började prata om hur duktig fotbollsspelare han var och kom sedan in på att han var en stjärna. Likaså denna elev sa jag, eftersom hen var så duktig på så mycket. Det kunde inte eleven hålla med om.
Neymar är ju fotbollsproffs på riktigt. Och känd.
Eleven lämnar mig och kollegan.

Några minuter senare springer samma elev fram igen och vad som kändes som ifrån ingenstans säger hen:

”Du är ju inte ens känd!”

Fick ur mig ett gapskratt.
Nej det är jag ju inte. Eleven hade ju rätt.

Men nu långt efter.. jag har ändå tänkt mycket på det där.
Är inte läraryrket lite som att vara känd?

Jag har alltid en svärm av personer runt omkring mig.
När jag går på en allmän plats så springer personer allid fram till mig och vill ha en kram.
Människor ropar alltid mitt namn för att locka på min uppmärksamhet.
Jag får brev ifrån mina fans varje dag där det står att jag är bäst.

Är inte läraryrket EXAKT som att vara känd?

Men för att svara min elev.
Nej, jag är ju inte ens känd.
Men det räcker gott och väl med att bara vara eran lärare, för ni ger mig obegränsat med omtanke och uppmärksamhet varje dag.