Grundlärarprogrammet

Konstpedagogiskt besök

Jag fick chansen att tillsammans med en skolklass och tre andra lärarstudenter, besöka Bror Hjorts Hus, ett konstpedagogiskt besök. Vår huvuduppgift var att iaktta konstpedagogens arbete med barnen: Vad hade konstpedagogen för kroppshållning, röst och hur iscensatte hon samtal? samt barngruppens beteende och rummets roll för aktiviteten.

Barnen som kom på besök hade varit på museet tidigare och visste redan hur allting skulle gå till. Gruppen bestod av  6 barn och 2 lärare.

 

Pedagogens kroppshållning

Konstpedagogen använde sig inte utav hastiga rörelser, utan av lugna sådana. Det gjorde även att man uppfattade henne som snäll och vänlig. Hon hukade sig ofta till barnens nivå, eller satte sig på golvet, något som jag tror att barnen uppskattade, då de kunde lättare kommunicera med varandra och fokusera.

Pedagogens röst

Konstpedagogen hade en lugn röst och pratade i normal samtalston. Hon använde även sitt barnanpassade tal. När några utav eleverna inte lyssnade så höjde konstpedagogen inte på  rösten för att säga till, utan sänkte istället rösten för att barnen skulle behöva fokusera för att höra vad hon säger. Hon pratade även långsamt och tydligt vilket gjorde att det var lätt för barnen att höra och hinna förstå/ta in informationen. Hon använde sig även utav ord som barnen kunde relatera till/tycka vara intressant, exempelvis som att “blanda färgen busigt”, sådant gjorde också att barnen fick lättare att lyssna.

 

Hur pedagogen iscensätter samtal

Konstpedagogen använde sig utav olika tekniker när hon iscensatte samtal. Ibland lät hon eleverna få inspektera verket/målningen/skulpturen själva och vara de som satte igång samtalet. Någon annan gång, när hon märkte att eleverna själva inte hittade något som kunde leda till ett bra samtalsämne, ställde hon ledande frågor, sådana frågor som kunde väcka diskussion genom att låta barnen tänka och gissa.

 

Gruppens beteende

Barngruppen var väldigt lugn och lyssnade mycket på konstpedagogen, en anledning till det var att hon lyckades hålla deras intresse uppe nästan hela tiden, p.g.a att hon använde sitt barnanpassade tal, pratade om barnens intressen och använde ord som barnen själva var bekväma med och kunde förstå.

De hade även en idé på Bror Hjorts Hus; att alla skulle gå med “Museestil” när de gick runt i museet. D.v.s ha händerna bakom ryggen, detta för att barnen inte skulle få för sig att pilla på skulpturerna eller tavlorna när de förflyttade sig till ett annat rum. Detta gjorde också gruppen lugn.

 

Rummets roll för aktiviteten

På Bror Hjorts Hus såg allting ut som det alltid hade gjort, d.v.s ett museum som inte flyttar runt på konstverken utan har dem på samma ställe hela tiden. Det första rummet vi kom in i var därav fullt med olika konstverk från golv till tak. Ett väldigt inspirerande och intressant rum som hade mycket att kolla på, men eftersom att konstpedagogen hade en förutbestämd rundtur i rummet och endast alltid fokuserade på en tavla/skulptur i taget gjorde det att barnen endast fokuserade på en sak i taget.

Detta var en stor skillnad jämfört med ateljén, där barnen sedan fick chansen att måla sina egna skulpturer. I det rummet fanns det endast det barnen skulle behöva för stunden: bord och stolar samt målarfärg och penslar, vilket gjorde att barnen kunde fokusera bara på sin uppgift istället för att distraheras av andra saker.

 

Hur jag som lärare kan ta lärdom från detta besök

Det jag vill ta med mig från detta besök var speciellt konstpedagogens lugna kroppshållning och hennes tydliga röst, samt hennes konst att behålla barnens intresse så länge. Så fort hon märkte att barnen inte koncentrerade eller började tröttna på det nuvarande konstverket så gick hon vidare till något annat. Jag fascinerades också av hennes sätt att inte höja rösten, utan istället sänka den för att få barnens uppmärksamhet. Att ge inspiration till elevernas egna arbeten genom att prata om andra konstnärer och deras verk är något jag också tänker använda mig utav i framtiden.

 

Reflektion

I boken Bild, konst och medier för yngre barn (2014, s. 53) nämner Karlsson att det är viktigt att sceniska konstnärer är vana vid att kommunicera med sin unga publik, annars tappar barnen intresse. Att vara uppmärksam och svara på barnets reaktioner är viktigt för såväl skådespelare och närvarande pedagoger. Detta tror jag även är viktigt när man pratar om konst, konstpedagoger och närvarande pedagoger måste vara uppmärksamma och svara på barns reaktioner, samt att de som sagt ska vara vana vid att kommunicera med barn (såsom konstpedagogen under vårat besök) annars tappar barnen lätt intresse.

 

Referens:

Bendroth Karlsson, Marie; Karlsson Häikiö, Tarja (2014) Bild, konst och medier för yngre barn. Lund: Studentlitteratur.

2 reaktioner till “Konstpedagogiskt besök

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s